Carnicabiet Apis mellifera Carnica (Pollmann 1879) finns i huvudsak i nuvarande Slovenien och närliggande länder. Carnicabiet är mörkt, med lätt grå till brungula hår. Man kan säga att biet är mer grått än något annat europeiskt bi. Tillsammans med det italienska biet - för honungsproduktion det mest använda biet i världen.
Livet i Slovenien - tätt knutet till bin och biodling.
Biodling var del av både religion och skolsystem. Att biodling var djupt rotat i den slovenska traditionen berättade J. V.Valvasor (1641-1693), den förste som beskrev biodling (1689) i dåvarande Carniola (idag Slovenien). Senare beskrevs slovensk biodling av Linnes vän J. A. Scopoli (1723-1788), en läkare som arbetade vid en kvicksilvergruva. Denne skrev ´Dissertatio de Apibus' , 4 volymer i Annus Historico Naturalis. Prästen Peter Pavel Glavar (1721-1784) bidrog med sina kunskaper och skrifter till utvecklingen inom biområdet.
Mellan åren 1734-1773 levde en man vid namn Anton Jansa. född i Carniolia. På order av kejaren i Wien blev han utnämnd till den förste läraren i biodling vid det haubsburgska hovet. Jansa dog redan vid 39 års ålder, men hann skriva ett flertal traktater om bin, böcker som används än i dag.
Apis mellifera Carnica - en alpin ecotyp
Ovan nämnda översikt är nödvändig för att förstå varför carnicabiet idag utgör en betydande del av såväl Sloveniens gamla som moderna historia.
Eftersom Slovenien är ett alpland är också carnicabiets ecotyp en sk. alpin ecotyp, vilket innebär att biet har något större vingar än andra carnica-ecotyper och har smalare kropp än t.ex. det mörka europeiska biet.
Carnicabiets övervintring är jämförbar med det mörka europiska biets övervintring.
Korsningsbin mellan Apis mellifera Carnica och andra biraser ger en stark heterosis effekt - ibland resulterande i synnerligen aggressiva och svärmlystna avkommor.
Framförallt korsningar mellan Carnica och italienska bin ger extremt aggressiva bin. Carnicabiets bidans är den mest exakta vad gäller riktning och avstånd till dragväxter. Det förefaller troligt att den sociala strukturen hos Carnica är mycket starkare än hos andra biraser.
Slovensk biodling bedrivs till 90 % i sk. bihus, med 25 - 40 bikupor tätt sammanpackade. De traditionella biodlingsmetoderna har använts i flera hundra år - och med stor framgång.
Men ett par 'nya' forskare från Europa har vid två tillfällen sagt, i samband med stora sammankomster (2000 deltagare), att den slovenska biodlingen behöver bara en yxa för att slå sönder sina bihus. Och för att ordagrant citera personen i fråga 'byt ut hela den slovenska biodlingen till uppstaplingbara kupor' Undra på att forskarna i fråga inte kom till Apimondia kongressen 2003 i Ljubljana.
Avelsprogram för canicabiet
Avelsprogrammet bygger på följande.
Eftersom carnicabiet är autochthon finns inte någon influens av andra raser, utom längst i väster där det italienska biet påverkar populationen. Trots detta är influensen mycket låg eftersom den geografiska situationen med alptoppar och med djupa dalar, samt oftast blåsande kall, nordlig vind hindrar sammanblandningen av de två raserna.
I norr och öster och i huvudsak längst hela gränsen mot Kroatien förekommer endast carnicabiet.
Jordbruksministeriets artikel 68 från 2002
De slovenska drottningodlarna har speciell status jämfört med andra biodlare. I Jordbruksministeriets artikel 68 från 2002 framgår att carnicabiet ingår i avelsprogrammet för endemiska djur (raser) i Slovenien. Odling av andra biraser är inte tillåtet.
Lagen reglerar inte bara odling utan också försäljning och marknadsföring av bidrottningar. Varje drottningodlare är auktoriserad genom biodlarorganisationen och måste underkasta sig både avelsprogrammet, designat av Lantbruksinstitutet och de regler som det nationella Veterinärinstitutet föreskriver om bisjukdomar.
Veterinärmyndigheten analyserar prover från bigårdar med drottningproduktion i avseende på amerikansk- och europeisk yngelröta, nosema och accarapis.
Lantbruksinstitutet ansvarar för och kontrollerar på plats selektionsarbetet, genetisk renhet och de direkta selektionsaktiviteter som förekommer i bigården. Den genetiska kontrollen görs genom morfologiska mätningar och mtDNA analyser.
Beträffande skördeutfallet kan nämnas att Sloveien har ett unikt system med skördekontrollbigårdar, som dagligen rapporterar till Lantbruksinstitutet om dragets storlek och kvalitet. Dessa uppgifter används för att snabbt kunna vandra med bin till det aktuella draget samt används till att bedöma skörden hos de samhällen som utgör bas för drottningodlingen.
Det finns mycket mer att berätta om drottningodling och avelsprogram, men det spar jag till nästa nummer av NordBi aktuellt eller kanske till nästa NordBi konferens.......